14 år till salu (Svenska)

Tessan, en helt vanlig 14 årig tjej som lever ett vanligt Svenssonliv i en medelsvensk liten stad. Mamma, pappa, syster, bror, hund och Saab. Utåt sätt är Tessan en glad tjej men ändå ganska anonym. Inne i Tessan är det kaos. Ångestattackerna som hon får brottas med varje natt. Alla lögner, alla svek.
Det hela börjar en dag när hennes bästa vän Jenny plötsligt frågar om hon vill tjäna lite extra pengar. Varför inte? tänker Tessan. Det hon inte vet då är att hon kommer börja sälja sex till äldre män och hennes liv kommer splittras i tusen bitar. Innan Tessan ens hunnit tänka sig för har hon sagt ja.
Till en början gör de det tillsammans, Tessan och Jenny. Efter bara ett par gånger inser de vad de gett sig in på och bestämmer sig för att sluta. Jenny i alla fall. Tessan kan inte, så hon fortsätter i smyg. Hon söker efter bekräftelse. Hon vill känna att hon inte är totalt värdelös och att hon duger till något. Den glada fjortonåringen har försvunnit. Kvar finns bara ett skal och en massa ångest, smärta och mardrömmar. Trots allt männen gör mot henne, är det dem som får henne att överleva. Det är dem som ger henne den bekräftelse hon söker, dock på ett helt fel sätt. De är vidriga och respektlösa och till slut vill Tessan inte ha deras pengar längre. De är smutsiga. Det har börjat bli som en ond cirkel och Tessan vet inte hur hon ska ta sig ut från den. Det man då kan fråga sig är, varför gör Tessan detta och varför kan hon inte ta sig ur det så fort som möjligt? Anledningen till att Tessan börjar är Niklas. Niklas är en kille som en kväll våldtar Tessan när hon ska gå hem från stallet. Tessan berstämmer sig för att inte berätta om våldtäkten för någon eftersom hon skäms och tar på sig hela skulden. Hon tror att ingen kommer tro på henne och efter ett tag tycker hon att det har gått för lång tid, och dessutom vill hon inte ha en våldtäktsstämpel på sig. Hela prostitutionen blir som ett beroende eftersom hon inbillar sig att hon är värd något för de männen och inte av någon annan kan hon helt enkelt inte sluta. Hon tror att det ska hjälpa mot ångesten. Hon säger att vissa människor skär sig själv för att må bättre medan hon gör det genom att sälja sex istället. Problemet är bara att hela grejen får motsatt effekt och istället får hon bara mer ångest och sämre självförtroende.
Jag vet att Tessan är stark och kommer klara sig ur detta. Hon kommer kunna bygga upp sitt liv igen och kanske till och med hjälpa andra tjejer som sitter i samma sits. Jag tror också att hennnes familj kommer börja se genom hennes lögner och så småningom förstå vad det är som försiggår, och Tessan kommer till slut berätta.
Det finns många böcker och filmer som handlar om unga flickor som blir sexuellt utnyttjade. Bland annat boken "Såld" och filmen "Taken" eller "Lilja 4 ever". Det som skiljer denna boken åt är att hon gör det frivilligt. Det vanligaste är att flickorna blir lurade och att de aldrig har gjort valet själv. Det är svårt att tänka sig in i att det här händer Tessan som är vilken tonårstjej som helst. Hon har det inte svårt hemma eller något i den stilen. Det kunde ha varit vem som helst. Allt hon vill ha är bekräftelse.
Det värsta med denna boken är att den är verklighetsbaserad och man kan inte riktigt förstå att detta händer i vårt land idag.
I boken finns en rad texter som Tessan själv skrivit när hon mår dåligt och det finns en text som jag tycker är väldigt fängslande.

"Jag vill inte minnas händerna, ögonen eller slagen.
Inte dimman och ångesten. Bundna händer. Trasiga flaskor och vassa knivar.

Och efteråt. Efteråt.
Blodet på lakanet. Skärsåren. Blåmärkerna på halsen.

Jag sprang barfota i snön på nätterna den vintern.
Jag tände eldar vid vattnen och brände sedlar.
Försökte kväva de skrik som aldrig tystnade.

Alla telefonnummer i den svarta boken som jag alltid sov med under kudden.
För att jag aldrig skulle inbilla mig att jag var värd något.

Ett samtal.
Smutsiga pengar på byrån som fick skapa nattens ångesteld vid vattnen.

Utan ert våld orkade jag inte existera."

Borde man inte veta bättre?

För drygt ett år sedan blev Joakim Holm, endast 19 år gammal, grovt misshandlad. Det hela inträffade på en nattbuss mellan Växjö och Tingsryd.
Joakim fick bland annat ett antal knytnävsslag och sparkar i ansiktet men även på kroppen. Huvudet slogs mot ett fönster, fingrarna tryckt mot ögonen, avtryck från skor i pannan, hjärnskakning, utslagen framtand, blåmärken över kroppen samt att de greppat om könsorganet.
Efter händelsen ska Joakim ha lämnats med handklovar, halvnaken i en snödriva. Polisen trodde att Joakim var gärningsmannen, vilket de senare upptäckte att han inte var.
Nu, ett år senare, åtalas Joakim själv för den misshandel han blev utsatt för. Vittnen säger att de sett honom ge ifrån sig ett knytnävsslag mot gärningsmännen, vilket Joakim förklarar som självförsvar. Något som de allra flesta killar hade gjort i den situationen.
Gärningsmännen som är i 40 års åldern påstår att Joakim har fallit mot olika föremål och därför vållat dessa skador. Gärningsmännen säger också att de ska ha försökt hålla fast Joakim under incidenten.
Borde inte dessa 40 åringar, som jag betraktar skyldiga, veta bättre? Borde inte män som lika väl kunnat vara Joakims pappa ha bättre omdöme än så?
Våld inträffar hela tiden, varje dag, stora som små. Frågan är, förvärras det eller förbättras det? Enligt statistik ska våldet ha ökat med över 700 procent mellan åren 1950 till 2005. Det känns som någon måste sätta ett stopp på det här, för vart tar världen annars vägen om ökningen fortsätter i detta tempot? Kommer folk överhuvud taget våga sätta sin fot utanför dörren i framtiden? Jag tror att om alla skulle hjälpa till och anstränga sig skulle problemet kunna lösas. Om alla hade varit mer modiga skulle vi kanske inte behöva vara lika rädda om vi skulle gått ute på kvällarna. Problemet är att de allra flesta tänker att de inte vågar gå ut och stannar därför inne. Den ensamma stackaren som sedan går ute och träffar på ett gäng har ingen chans. Det finns inga vittnen och inga som kan hjälpa personen eftersom alla sitter hemma och är rädda. Hade de människorna istället varit ute hade kanske händelsen aldrig inträffat eftersom de aldrig vågat ge sig på människan om det funnits en massa vittnen runt omkring. Självklart kommer inte våldet upphöra för att folk är ute mer, men jag tror vi bidrar till en förvärring när vi sitter inne rädda och låtsas som det inte händer.
Och hur viktigt är civilkurage idag egentligen? Borde det inte funnits en lag som säger att man är skyldig att stå för det man sett exempelvis? Jag tycker verkligen civilkuragelagen är något som Sverige borde satsa på. Eller om det blivit tillåtet att vittna anonymt. Folk hade vågat berättat vad de sett utan att behöva vara oroliga över att de själva kommer att drabbas. Jag tror verkligen det behövs här i Sverige. Vi svenskar är generellt sett extremt fega och bekväma. Vi vill helst inte blanda oss i något som inte rör oss. Helst inte prata med främlingar överhuvudtaget ens. Vore det inte på tiden att ändra på denna kulturen?
Och dessa gärningsmännen. Vad är de för förebilder egentligen? Har de kanske till och med egna barn som ser upp till dem. De ser upp till en pappa som nästan misshandlar en kanske oskyldig kille till döds. Det är klart man tar efter sina föräldrar. Jag tror vi tar efter så mycket mer av andra än vad vi egentligen tänker på. Vänner, syskon, föräldrar, lärare. Hur viktigt är det inte då att framstå som en bra förebild? Du är säkerligen en förebild till så många fler människor än vad du egentligen vet om. Därför borde man verkligen tänka sig för och inte bidra till en ökning vad det gäller våldet i samhället annars kommer det snart klassas som en självklarhet. Barn präglas med det varje dag. Våld i skolan, på stan, i hemmet, i datorspel och mycket mer. Det är inte konstigt om man snart slutar förvånas över det.
Jag tänkte avsluta med ett citat som gruppen angels & airwaves använder sig av.
"If you try to fix violence, with violence, you do nothing but create violence."

Facebook - the place to be?

Brittiska Camille Mathurasingh, endast 27 år gammal, mördades i sitt egna hem av ex-pojkvännen Paul Bristol av svartsjuka.
Camille hade tidigare haft ett förhållande med Paul Bristol i Trinidad, men avslutat detta och återvänt till familjen i London. Snart därefter träffade hon en ny pojkvän, som hon i april 2009 la upp bilder på, på webbsidan Facebook. Ex-pojkvännen tog detta mycket hårt och flög de 640 milen till London för att brutalt mörda sin förra flickvän med 20 stycken knivhugg. Han försökte därefter knivhugga sig själv, men misslyckades och ställdes inför rätta. Bristol dömdes till 22 års fängelse.

Denna händelse bevisar hur dagens utveckling kan påverka samhället och oss människor. Facebook, till exempel, har växt sig enormt stort den senaste tiden, vilket har både sina fördelar och nackdelar. De positiva är förmodligen ganska självklara, att vi lättare kan hänga med i händelser runt omkring i världen, och dessutom skaffa flera nya kontakter. Men sen kommer ju frågan, är detta alltid så bra? Behöver man alltid veta vad andra människor har för sig, och behöver andra människor alltid veta vad jag har för mig?
Jag anser att sajter som Facebook ibland kan bli för mycket, att all information som finns där, inte alltid behöver finnas där. Som i detta exemplet med Camille. Givetvis är jag medveten om att det är ett exremt fall, då hon har rätt att visa sin nya pojkvän utan att bli mördad, men det visar ändå hur långt vi kommit i vår utveckling och hur denna utveckling faktiskt kan påverka våra liv.
Ett ytterligare exempel är vid jobbanställningar. Idag ses Facebook som ett utmärkt exempel för att kolla upp om en person verkar lämpad för ett visst jobb eller inte. Frågan är då om man själv hade uppskattad att ens eventuella framtida chef, letar information, bilder och likande om en, när man själv inte är medveten om detta?
Risken finns självklart också att en sida som Facebook blir beroendeframkallande, speciellt hos unga. I samband med att du då spenderar stor del av din tid vid webben, kommer också allt mer information att finnas tillgänglig om dig, om du då är aktiv vid denna sida.
Mitt råd är därför helt enkelt; tänk på vad du lägger ut om dig själv och ta det lite lugnt med "Facebook-andet"!